Sara

Åh det är stunder som dessa jag behöver dig, mamma. 

Eller en jävla käftsmäll från vem fan som helst!

Idag var en bra dag.

Barnen var ju riktigt bra idag. Och efter jag slutat så tog jag mig en lååång promenad. Helt underbart. När jag kom hem så tog jag mig en lång dusch och kröp ner i sängen för att kolla film. Och självklart så knackas det på dörren, som alltid när jag bara vill mysa framför en film eller bara koppla av som alla andra efter en lång dag.

Nej det blev en timmes samtal i min dörröppning.

"Du borde sprida ut dig, visa att du bor här också"

Väldigt vänlig tanke, men jag är trött och vill bara varva ner. I min säng. Så om jag somnar så gör det ingenting. Jag vill inte springa våning upp och våning ner för att kolla på tv eller bara chilla...

Jag vill inte heller lämna mina saker överallt för barnen bryr sig inte. Idag hittade jag mina nya converse ute på tomten t ex.

Vi började prata om allt och eftersom jag hade en bra dag så tog jag upp lite saker jag kan göra för att underlätta. Jag fick bra respons och allt kändes ännu bättre.

Men eftersom att allt var så bra så gled vi in på det ena samtalsämnet efter det andra och vi landade på toppen av mina "problem".

Åka bil hit och dit. Spendera för mycket tid långt bort. Inga vänner här i staden. Oh my. Jag var nära på att somna för två timmar sedan men nu är allt en jävla röra i huvudet.

"Om du inte bryr dig så kan jag lika gärna sluta anstränga mig och försöka". Jo, jag bryr mig.

 

Om vi kan flytta detta hus några mil bort så jag kan få umgås med alla andra au pairer och kunna gå i en skola så skulle jag vara nöjd.

Om jag också bara kan sluta att offra mig själv för att göra andra nöjda. Tydligen inte.

Det är nu jag behöver mamma som säger åt mig vad jag ska göra.

Eller helt enkelt att någon slår mig hårt. Med något hårt. Så att jag förhoppningsvis kan komma tillbaka till verkligheten och faktiskt tänka normalt igen.

 

Torka tårar och försöka sova.

Fan vad jag sakar er där hemma just nu.