Sara

Vafan blir man kär för?
Jag är fast i något gammalt och jag vet inte hur jag ska komma därifrån, hur jag ska gå vidare. Jag drömmer, jag tänker och jag saknar. Det är normalt, det förstår jag. Men jag vill inte ha något annat. Jag vill ha mig själv, jag ska jobba massa å när jag har tid över så ska jag plugga!
      Förut blev jag glad över att höra "du är söt" eller "du är underbar" men nu vill jag inte höra det längre! Så ska det inte vara? Samtidigt som jag bara vill vara ensam så vill jag absolut inte vara det =/  Jag önskar att någon kunde ta min hand å visa mig va kärlek kan handla om. Men hur ska det gå till när jag inte tillåter någon?
       Jag pallar verkligen inte det här. Jag önskar att någon kunde säga till mig vad som är rätt, vad jag ska göra. Men jag vet att det inte kommer inträffa. Jag måste välja min väg, och jag väljer att gå den ensam. För när jag kommer tillbaka så ska ni se att jag har förändrats. Till en ny person, en bättre person och en gladare person. Förhoppningsvis. Den här gången så flyr jag inte, jag tar bara ett större steg än vanligt och ger mig in på något stort och osäkert. Men helt ensam den här gången.
       Jag litar inte på någon. Finns det en enda anledning i världen till att ha ett förhållande? Man måste lita på nån, det gör jag inte. Bara mig själv.. Så jag duger alldeles utmärkt. Men jag är samtidigt rädd att bli lämnad ensam för evigt. Jag vet inte vad som händer å jag vet ínte hur jag ska hantera det. Jag är beredd på att lämna allt. Det kanske är det jag gör? =)

Å sen några ord till en spciell person. Du är på väg mot något mycket bättre. Glöm mig nu.