Time To Die?
Jag vet inte vad det här inlägget kommer innehålla. Jag kommer skriva av mig. Allt! För nu har bägaren runnit över.
Jag har bråkat med mamma och allt har kommit ut! Jag är arg på mig, på henne och på att jag tillät mig själv att börja gråta. Jag är sååå nära på att slå sönder något eller dra handen i betongväggen. Jag har inte en jävel att prata med. Jag vill inte vara kvar här men jag har ingenstans att ta vägen.
ALDRIG att någon kan vara stolt över mig, jag har aldrig i hela mitt liv fått beröm för något jag gör. Jag har jobbat sen jag va 15. Jag betalar för alla mina saker + lite till. Jag hälper till att betala hemma och det har alltid gått super bra i skolan. Nu har jag två jobb för att klara mig, men skolan går åt helvete! Å i helvete att nån har berömt mig för att jag är duktig att jobba. NejNej. Var får jag höra? Jo alla skriker på mig att jag ska fixa skolan. Så jag som aldrig har pluggat gör mitt yttersta och sitter på kvällarna och försöker göra något vettigt. Men jag får inte beröm för att jag försöker. Jag får bara höra att jag sitter vid datorn för mycket. Jag pallar inte skiten! jag är inte 25 år! jag är bara 17 år. BARA! Kan ni fatta det?! Låt barn vara barn =/
Ingen kan fatta hur jag mår. Plötsligt så har jag blivit det svarta fåret i släkten och ingen litar på mig , ingen tror på mig och det jag gör duger inte. Allt jag gör är för er, inte för mig?! Om ni ska behandla mig som en 25 åring så gör det rakt igenom. Då vill jag inte höra tjat och gnäll. Eller behandla mig som den 17 åring jag är å peppa mig igenom det som är i stället. Jag fattar inte ens varför jag skriver det här för dom som borde läsa det kommer aldrig att göra det ändå.
Jag vet redan att jag inte kommer prata med mamma på närmaste veckan. Då är det grymt jobbigt att bo under samma tak. + Att jag inte kommer att få nån mat närmaste veckan heller. Eller jag kommer inte äta i alla fall för jag äter inte när jag är ledsen. Det går bara inte.
Jag var så glad att jag skulle få lära känna någon, men folk här hemma lackar ju så fort jag säger ett namn som inte är bekant. Hur i helvete tror ni att jag ska kunna gå vidare om jag inte får träffa nytt folk?! Jag kanske ska gå tillbaka dit jag var? Då skulle ni inte ha mycket att säga till om! Ni kanske till och med skulle kasta ut mig.. Fan va skönt.
Det är stunder som dessa som jag inte förstår vad jag är till för. Jag saknar din hand.
Jag har bråkat med mamma och allt har kommit ut! Jag är arg på mig, på henne och på att jag tillät mig själv att börja gråta. Jag är sååå nära på att slå sönder något eller dra handen i betongväggen. Jag har inte en jävel att prata med. Jag vill inte vara kvar här men jag har ingenstans att ta vägen.
ALDRIG att någon kan vara stolt över mig, jag har aldrig i hela mitt liv fått beröm för något jag gör. Jag har jobbat sen jag va 15. Jag betalar för alla mina saker + lite till. Jag hälper till att betala hemma och det har alltid gått super bra i skolan. Nu har jag två jobb för att klara mig, men skolan går åt helvete! Å i helvete att nån har berömt mig för att jag är duktig att jobba. NejNej. Var får jag höra? Jo alla skriker på mig att jag ska fixa skolan. Så jag som aldrig har pluggat gör mitt yttersta och sitter på kvällarna och försöker göra något vettigt. Men jag får inte beröm för att jag försöker. Jag får bara höra att jag sitter vid datorn för mycket. Jag pallar inte skiten! jag är inte 25 år! jag är bara 17 år. BARA! Kan ni fatta det?! Låt barn vara barn =/
Ingen kan fatta hur jag mår. Plötsligt så har jag blivit det svarta fåret i släkten och ingen litar på mig , ingen tror på mig och det jag gör duger inte. Allt jag gör är för er, inte för mig?! Om ni ska behandla mig som en 25 åring så gör det rakt igenom. Då vill jag inte höra tjat och gnäll. Eller behandla mig som den 17 åring jag är å peppa mig igenom det som är i stället. Jag fattar inte ens varför jag skriver det här för dom som borde läsa det kommer aldrig att göra det ändå.
Jag vet redan att jag inte kommer prata med mamma på närmaste veckan. Då är det grymt jobbigt att bo under samma tak. + Att jag inte kommer att få nån mat närmaste veckan heller. Eller jag kommer inte äta i alla fall för jag äter inte när jag är ledsen. Det går bara inte.
Jag var så glad att jag skulle få lära känna någon, men folk här hemma lackar ju så fort jag säger ett namn som inte är bekant. Hur i helvete tror ni att jag ska kunna gå vidare om jag inte får träffa nytt folk?! Jag kanske ska gå tillbaka dit jag var? Då skulle ni inte ha mycket att säga till om! Ni kanske till och med skulle kasta ut mig.. Fan va skönt.
Det är stunder som dessa som jag inte förstår vad jag är till för. Jag saknar din hand.
Kommentarer
Postat av: Tarziii
Nemen titta! Vi har samma blomgrej i headern :)
Trackback
