Sara

Jag beundrar min styrka, jag ser upp till mig själv och trivs när allt går bra.
Men det är när kroppen inte orkar mer.
När man behöver någon som ser att man mår dåligt.
När man inte blir sedd.
Då kan jag inte beundra mig själv längre.
Varför ska jag se upp till mig själv när jag bara misslyckas?!
Jag sviker mig själv!
Jag klarar inte det jag ska klara av!
Eller jag tror att jag klarar av det jag ska, det som andra vill att jag ska,
men jag klarar inte av det jag själv vill, för att vara glad och må bra =(
Jag behöver någon men när någon väl försöker så känns det bara jobbigt.
Jag är uppfostrad att klara mig själv men hur gör man när man inte orkar längre? Och inte kan tillåta andra att komma nära?

Jag ger upp nu.
Jag klarar det här nån gång. men inte nu!
Om några år kanske och då är det för sent!
Jag kan lika gärna ge upp.

Jag trodde inte jag skulle sitta här och gråta över att jag har stressat sönder kroppen och helt och hållet brutit ihop =(
Jag skäms.