Sara

Du va min bästa vän, vi delade på allt. Om man såg på oss från en synvinkel så va vi.. perfekta?

Jag saknar fortfarande, det är sjukt underligt. Jag vill inte ens fundera på om det är dig eller känslan jag saknar.
Vi har varit ifrån varandra i närmare 10 månader nu och jag minns inte ens när vi pratade sist. Du känner inte igen mig och du går förbi mig om och om igen, utan att se mig. Det känns hemskt när man har stått så nära varandra under en så lång tid. Du ville vara vänner men vad hände?

Tankarna snurrar men jag kommer aldrig ångra valet jag gjorde. Jag är så oerhört stolt över mig själv och jag vet att jag klarar alla hinder som dyker upp. Jag ler bara jag tänker på hur stolt jag är över mig själv.
   Men någonstans så känns det väldigt jobbigt att tänka på allt vi hade, som bara försvann. Det är sorgligt.. Alla ord, alla minnen, alla känslor, all den tid vi spenderade. Jag önskar vi kunde dela dom minnen vi fick, att få skratta åt roliga saker som hände. Men allt är som uppbränt, borta. Som om inget hänt, som om ingen vetat.

På ett sätt är jag glad att jag gick min egna väg och fick bli den människa jag är idag. Det går bara frammåt för mig.
Men du, du står kvar på samma plats va? Jag såg dig idag och jag bara åkte förbi. Jag skrattade åt dig! Jag hånlog och jag log av stolthet! Jag kunde ha varit där med dig och fan va glad jag är att jag inte var det!

Men hur kan man inte känna igen en människa som man har spenderat 16 månader av sitt liv med, älskat av hela sitt hjärta, vaknat brevid och somnat tillsammans med? Hur kan man bara radera någon?