Sara

Det är stunder som när man önskar att man inte behövde gå och lägga sig ensam. Stunder som man önskar att någon bara fanns där, som kliade på ryggen, va nära. Stunder som man önskade att någon fanns där som ville mysa framför tv:n en ledig helgmorgon.
Det är mycket man önskar och vill, eller hur?
Jag hoppas hela tiden att önskningarna ska slå in.
Men kanske borde jag sluta hoppas?
Jag kanske är en av dom som ska leva livet ensam?
Jag klarar mig galant på egna ben. Jag peppar mig själv, tröstar mig själv, tar hand om mig själv och ser till att jag är glad och mår bra. Men ibland önskar man ju bara att det fanns någon annan som kunde vara där och kasta in ett gott ord här och där. Fylla upp tomrummet.
Frågan är om man ska sluta hoppas eller forsätta att hålla önskningarna nära..
Ska jag leva i min lilla låda, egoistiskt och underbart.
Det funkar för det mesta. Men ibland önskar man..