Sara

Vännerna sviker, folket snackar bakom ryggen, alla säger ständigt att jag kan göra bättre när jag kämpar allt jag kan.

Jag är tveksam på att jag har någon riktig vän, jag är trött på att aldrig få beröm. Jag är trött på att aldrig bli mött av ett leende.
JAG ÄR TRÖTT PÅ ATT ALLA TAR MIG FÖR GIVEN!

År ut och år in, folk tar för givet att jag alltid finns där, man behöver inte prata med mig, jag kan inte vara ledsen, jag gör allt jag blir tillsagd att göra, jag sköter mig...
             Undrar hur ni reagerar när jag inte är kvar här en vacker dag. Å den dagen kommer nog väldigt snart så ni kan ju tänka er för..

Jag älskar att se till att andra mår bra, jag pushar, stöttar, finns där när tårarna rinner, jag finns dygnet runt för er.
Men jag får inte ett piss tillbaka.

Är det inte i skolan så är det på jobbet å är det inte där så är det vännerna eller hemma. Jag orkar bara inte mer nu. Jag ska sluta bry mig om alla andra å lägga all energi på mig själv..
            Men grejen är att då kommer ni bete er ännu värre bara för att jag helt plötsligt inte finns där.
Tänkt på att behandla andra som man själv blir behandlad?