Långt inlägg. Alldeles för långt.
Alla har vi ett förflutet.
Vissa har ett förflutet som tynger dom.
Kom ihåg att leva idag. Tänk så varje dag.
Så kommer vi framåt. Vi utvecklas, får ny syn på saker.
Jag har ett förflutet som tynger ner mig. Eller det gjorde, men självklart har jag mina dåliga dagar.
De närmsta vännerna jag har har gått igenom allt med mig. Jag ångrar så mycket. Jag ångrar alla tårar, jag ångrar alla gånger jag ringt mitt i nätterna, alla gånger jag skakat och skrikit. Jag delar inte med mig om detta till alla. Knappt någon.
Jag ångrar att jag lät er veta. Men jag är så stolt nu, jag är så glad.
Om jag inte hade gått igenom allt detta så hade jag inte varit den person jag är idag! Jag är 95% nöjd med den jag är. Men det är 5% som skaver, ständigt klagar på mig själv. En del som jag får jobba med dagligen för att klara av. 9 månader har gått och jag har sprungit fram i min personliga utveckling. Jag har gjort sånna framsteg att jag måste stanna och kolla mig runt. Vem är jag? Vart befinner jag mig? Vad är det egentligen jag behöver?
Det är bara jag som kan svara, men jag har inte svaret. Men snart. Jag är nära.
Jag har hittat mig själv och jag vet exakt vad jag behöver.
Men att någon inte vill ha mig. Det får jag acceptera och jag tror på ödet och kommer fortsätta tro att någon gång, vid rätt tid så slår detta in. Jag tänker inte leta, inte vänta. Det kommer när det kommer, Om det kommer. Om det inte gör det så är det meningen att det ska vara så. Men vad jag är 200% säker på att jag behöver. Det är vänner. Utan vänner är jag ingenting. 
Jag är en dagdrömmare och jag finner svar på alla mina frågor till mig själv. Tiden finns. Men tro, hopp och styrka. Det får man se till att stå för själv!
Alla har vi ett förflutet
