Sara

När det största intresset man har, krossas och förstörs gång på gång.
Kan du tänka dig att man lever för en sak, man har en sak som man mår bra av att göra. Det spelar ingen roll om man är ledsen eller glad, eller vilken tid på dygnet/året det är - det går alltid att göra det man älskar.
        Men sen kommer något och förstör. Något som ingen kan göra något åt.
Jag älskar att träna. Det är det bästa som finns, det är en del av mig! Om jag är ledsen och sårad så tränar jag. Och om jag varit utan träning så kan jag inte ens sova tillslut för att jag har så mycket energi i kroppen, jag blir till och med lättirriterad.
        Men sen dyker saker upp, som i mitt fall - astma. Det förstör ingen dröm. Men det förstör en del av mig. Jag kan aldrig bli lika bra som alla anda. Jag måste alltid sluta tidigare. Men eftersom att träning är något jag älskar så ger jag gärnet, trots att kroppen lägger av. Jag svimmar, det har inte bara hänt en gång. Jag mår illa, jag vill spy men håller imot. Det snurrar eftersom att jag inte får tillräckligt med syre i kroppen. Men jag ger mig inte. Jag slutar precis på gränsen för att inte skrämma folk runt om. Men snart ger jag gärnet vart jag än är. För folk blir irriterade på mig och tycker att jag klagar och är i vägen. Ni anar inte hur dåligt jag mår! Att inte få göra det enda man älskar.
       Ska det vara så svårt att få stöd?
Jag har letat ihäl mig, gråtandes och skakandes, efter min brikanyl men jag hittar den inte. Jag vet att den gick ut för länge sen men nån verkan måste den väl göra. Men den är borta och jag har inte råd med en ny. Allt är bara fucked up helt enkelt!

Nu ska jag torka tårarna och gå och duscha, får se om jag orkar bara. Orkar knappt sitta upp.