Sara

Jag vet inte hur jag ska hantera det här.. Läkarens blick kommer jag inte glömma på ett tag, inte heller de orden som han sa. Jag tror på ödet, men ska jag förbereda mig på det värsta eller ska jag gå och hoppas på att Gud är med mig? Jag vill bara skrika och gråta men jag vågar inte ta ut några känslor nu, när jag egentligen inte vet hur något ligger till.
Jag kommer inte kunna sova. Jag kommer drömma mardrömmar.
      I detta kaos kan jag inte göra annat än att le när jag tänker på dig och jag gör en besvärlig, leende min när jag tänker på alla nära. Hur ska detta sluta? När allt är som bäst, när jag precis fått ett stadigt fotfäste efter allt som har hänt, så inträffar nästa sak =/

Ta min hand, visa mig världen och låt mig luta huvudet mot din axel.