Sara

Jag trodde inte att det här kunde hända. Jag trodde inte att jag skulle få känna den här känslan igen.
Som en kniv i magen, en kall våg som sveper genom kroppen som snabbt övergår i värme. Mungiporna är nere och ögonen ser inte alls pigga ut.
Att jag kunde bli förkrossad över den där meningen en gång till, det trodde jag inte.
Varför hoppades jag ens på något..

Jag har inte alls förändrats! ='( Jag bara tror att jag har gjort det, jag är samma skit som jag var förut?
Jag ska inte inbilla mig själv något mer! Jag tror inte på kärlek! Jag tror inte på att det finns någon för alla. Jag tror inte ens på vänskap längre.

Varför ska jag ens tro på mig själv?

Det är många som har en bakgrundsberättelse, jag har min och den slog hårt på mig, även om jag va stark nog att dölja allt. I'm not okey.

Då när leendet var äkta