Sara

Fan för det här.
Det gör ont i hjärtat och det är svårt att le.
Efter halva dagen på jobbet fick jag migrän. Jag tröck i mig en massa mat, vatten och glass på min rast i hopp om att må bättre. Jag misslyckades.
Men det var bara att ta ett djupt andetag och göra mitt bästa.
Jag fick stå i driven och vem åker igenom där? Jo de underbara föräldrarna Eriksson. Det fick mig att le med världens största leende samtidigt som jag fick en obehaglig känsla i magen. Jag ville bara hem och lägga mig under täcket.
På bussen hem gick det inte ens att blunda för det bara snurrade. Det var även någon på bussen som kändes.. bekant även fast jag aldrig har träffat henne.
Det var en gammal kärleks nya tjej. Och där stog han på stationen när jag kom hem, för att möta upp henne. Precis som du gjort för mig så många gånger förut.
Då kan jag säga att tårarna var nära. Jag ville bara gråta.. bara skrika rakt ut.
Jag fick sitta kvar på bussen och se er två gå på en annan, se er genom rutan när vi åkte iväg. Se er svänga av på en annan väg. Åt olika håll.
Fan så ont det gör, jag vill bara gråta, bara skrika! Jag är så jävla ledsen.
Aldrig mer har jag behövt en vän mer än nu.
Men ingen att ringa, ingen att prata med.
Jag vet inte var jag ska ta vägen. Vill bara gråta men det är ingen som har sett mig göra det på väldigt väldigt länge.
Det kommer inte bli lätt att sova inatt.
I vetskap att jag ligger i min stora säng själv och att ni ligger i din lilla säng. Tillsammans.

FAN FÖR DET HÄR!