Men grina då!

De senaste dagarna har varit.. pissiga helt enkelt. Jag har tänkt, funderat, drömt och saknat en människa som en gång var min bästa vän. Tankarna om dig har fått mig att vakna tidigt på morgonen, dem har fått mitt hjärta att rusa och hjärnan att sluta fungera. När ska min kropp acceptera att du är långt långt bort ifrån mig och att du aldrig mer kommer finnas vid min sida genom allt.
Att det snart har gått 2 år kan jag inte förstå.
För du lovade mig en sak när vi gick skilda vägar. Du sa "det kommer bli du och jag igen, någongång". Jag har väntat i 2 år och ännu har vi inte gått ett enda steg närmare varandra. Hur ska jag få mig själv att släppa taget?
I snart 2 år har jag varit ensam, sovit ensam, inte haft någon att ringa eller smsa.. Är det inte dags nu? Att släppa taget?

Men å andra sidan så vet jag inte om det är dig jag saknar. För något i mig vill inte se dig, vara nära dig eller ens prata med dig. Jag tror jag saknar kärleken, närheten, skratten och svartsjukan. Jag saknar det där.. men jag kan nog glömma det. För alla jag ser är upptagna, alla jag träffar är upptagna..

Men whatever! Man lever bara en gång och nu lägger jag den här skiten bakom mig och ska vara så egenkär och egoistisk som det bara går! Jag älskar mig själv och det står jag fast besluten med!

Men man får ha såna här må-dåligt-klagar-dagar ibland.. för det behövs! Så efter 1 liter läsk och en chipspåse så ska jag sova! För vet ni när jag ska upp i morgon..?! 04.30. Därför säger jag god natt nu :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0