Sara

Jag tror inte på kärlek.
Eller jag tror på det, jag tycker det är det finaste som finns.
Men jag tror att den bara är menad för några få.
Äkta kärlek, är sälsynt.
Många tror att dom är kära, men egentligen är dom bara med någon för att få bekreftelse och inte vill vara ensamna.
Men sen står dom där efter ett år eller två, ensamna. Utan någon.
Det är sånt jag hatar att utsätta mig för!
Jag vill inte tänka på någon annan när jag gör mina val. Jag vill inte bli påverkad av någon annans val eller känslor. Jag vill vara ensam. Ensam är stark!

Nu har jag ljugit. Ibland försöker jag intyga mig själv om att ensam är stark. Att jag klarar mig bäst på mina egna 2 ben. Och som jag skrev, jag tror bara att kärlek är till för några få. Men varför skulle inte jag kunna vara en av dom?
Jag skulle mer än gärna grunda mina beslut tillsammans med någon, jag skulle visst vilja vara beroende av någon annas känslor och val. Jag vill visst dela mina dagar tillsammans med någon.
Men jag hatar att ge mig in på något, utifall det går i kras. För om det går i kras. Då går hela jag sönder.
Men om man inte chansar, då kan man aldrig heller få ett svar på om det är kärlek eller inte.

Jag hatar det här med känslor. Hjärtat säger en sak, hjärnan en annan.

Mer än allt så vill jag ha någon som uppskattar mig, ser mig som den jag är och älskar mig. Jag vill träffa någon som beundrar mig, vill vara mig nära. Någon som har ett hjärta som slår ett slag för mig. Någon som inte tar mig bara för att fylla upp ett tomrum som vem som helst kan fylla upp.
Jag vill betyda något för någon.