Sara

Bra eller dåligt...?

Människor som jag förut tyckte va dösnygga är ju inte alls det? Tjejer jag såg upp till, snygga och perfekta. Men icke. Jag märker för varje dag som går att ni är inte mer speciella än några andra.

Btw så kom jag på hur underbar den här sommaren är. Jag har en egen cab, en pool, solbränd hud, underbara vänner. Allt går bra nu. Mina framtidsplaner börjar sakta men säkert lägga sig på plats.

Men det är något som skaver, något som smärtar. Det är inte mig du vill ha, och det gör ont. Jag är inte den jag en gång var. Kärlek har gett mig många ärr och istället för att visa vad jag känner så blir jag rädd och vänder allt innåt. Jag är rädd, rädd för att älska men ännu räddare att älskas. Jag saknar det underbara.. ni vet, det där. Men ärren i hjärtat gör ont och jag måste ha någon som håller min hand och visar att kärleken inte är något farligt. Jag behöver någon med tålamod, någon som kan få mig att inte tappa balansen i jobbiga situationer. Den där någon finns nog inte. Det har jag inett nu.

Mitt hjärta kommer alltid vilja ha dig som hjärtevän. Jag önskar bara du förstod. Jag önskar jag kunde berätta.
Men psykiska men har förstört hela fanskapet!

Jag tycker om dig älskade vän. Förstå det :(

Nu ska jag försöka tänka på min cab och poolen på tomten. Mitt liv är bra. Eller?