Sara

Jag är nog världens lyckligaste.Ingen tvekan.
Men jag är inte långt ifrån att skrika, gråta och springa härifrån heller.
Jag har inte låtit någon människa komma mig så här nära på väääldigt länge. Eller jo, det har jag. Men jag har aldrig visat eller sagt vad jag känner. Det har jag gjort nu och det...ger mig lite av.. panik?
Rädslan av att bli övergiven och lämnad i skiten som vanligt får mig att vilja gråta. En person förstörde mig engång och det sitter lixom i fortfarande. Jag kan inte lita på någon. Jag har inte förtroende för någon.
Hur kommer det sig att du vill vara med mig när det finns 1000 andra som du lika gärna kan få? Det här borde ju få vilken människa som helst att få bättre självförtroende och älska sig själv. Men jag känner mig helt plötsligt sämst och fulast i världen. Det är bara med dig jag känner mig bra.

Jag förstår inte.
Jag ska nog krypa ner i soffan nu, dricka lite saft och se det positiva i det hela. Jag är lycklig och den lyckan ska jag ta vara på. Göra så att den håller så länge som möjligt.

För du är bäst. Vi är bäst
i alla fall i min värld, så välkommen till min värld om du vill (: