Sara

När jag kommer till jobbet så känns det jobbigt. Vad ska jag få stå ut med idag? Men varje gång jag går därifrån så känner jag mig stark och lycklig. Jag får fina komplimanger och många skratt på det där jobbet. Under mitt första år var det min fristad. Hemma grät jag och stängde in mig, på jobbet skrattade jag och tänkte inte alls på allt tråkigt och jobbigt. Min fristad.

Idag när jag var ute och gick drog en kille ner rutan i bilen och kollade på mig. Klart man blir glad över uppmärksamheten. Idag fick jag en komentar om min tatuering på armen. Klart jag blir glad. Det är ofta jag får höra fina och roliga saker. Men ingenting känns.. på riktigt. Jag är fin, trevlig, underbar. Jag har en snygg stil och skön attityd. Men det är bara ord för mig nu. Jag behöver någon som inte bara säger, utan som även kan visa allt det här.
En komplimang för mig är bara tomma ord. Alla kan säga fina saker, men det är inte lika många som kan visa vad dom tycker för någon annan människa.

Jag har kommit på att det är svårt att älska mig för jag älskar mig själv mer. Så det krävs mycket kärlek till mig för att jag ens ska märka den. Det är nog det som är problemet med mig. För bra självkänsla. Haha att jag ens skrev det där! Galet. För ett år sedan existerade inte ens min självkänsla.

Men med mitt starka ego så är det bara en enda människa som hjärtat vill åt. Men jag är tydligen för seg?

Nää, allt beror nog på att man måste älska mig mer än vad jag älskar mig själv. Och det är inte det lättaste.

Jag lever i min egna värld.
På ett sätt som jag trivs på.

Alla vill vi olika, alla gör vi olika val. Jag förstår inte hur man kan klaga på andra människor. Alla är vi olika.