Believe me
Soo much going on!
Jag börjar lära mig Stockholm, aawsoome! Jag åker hit och dit varje dag och den stora staden slutar aldrig att överraska mig. Skolan går sådär men jag kämpar och det är väl bra. Nästa vecka är det terminens sista tenta och jag vet redan nu att jag inte kommer klara den så jag är inte så stressad eller nervös. Inte alls faktiskt.
För övrigt saknar jag mina vänner. Jag ser folk jag känner igen lite här och var. Jag tänker på gymnasiet när jag hade ett förhållande som höll på att ta livet av mig. Alla tårar, all alkohol, alla vänner, allt stöd och alla falska människor som inte ville annat än utnyttja. Jag tog ett djupt andetag och körde gärnet, gång på gång men det fanns alltid någon som satte käppar i hjulet för mig. Med flit. Dem gick brevid mig enbart för att se mig ramla för att sedan finnas där för att hjälpa mig upp. När jag valde en annan väg. Andra sätt att tänka på och andra saker att satsa på.. Då tappade jag vän, efter vän, efter vän. När jag inte längre föll och inte längre behövde någon som hjälpte mig upp. Då ville dom "vännerna" inte finnas där längre. Besvikelse. Jag har sedan dess tänkt tanken att äkta vänner kanske finns. Men jag har ännu inte hittat någon. Jag bodde ensam i ett halvår och det var 3-4 personer som hälsade på.. och det var 2 personer som bara tog ett var för att se hur det såg ut. Ingen stannade i mer än ett par timmar. Nu har jag bott hemma i 8 månader och 1 person har varit här. It sucks! Vänner finns inte?! Hur ska jag träffa nytt folk när jag aldrig är ute? Det är inte så att jag går ut ensam heller. Jag känner ingen med samma intressen. Jag har gett upp det mesta.
Men det finns hopp för vissa saker.
Och det finns vissa personer som gör mig till lyckligast på jorden.
Även om det bara handlar om några ord i ett sms.
Tro mig.
När ni tror att t ex ett sms är onödigt eller inte det minsta märkvärdigt.
Så kan det göra någons värld till ett paradis.
Jag börjar lära mig Stockholm, aawsoome! Jag åker hit och dit varje dag och den stora staden slutar aldrig att överraska mig. Skolan går sådär men jag kämpar och det är väl bra. Nästa vecka är det terminens sista tenta och jag vet redan nu att jag inte kommer klara den så jag är inte så stressad eller nervös. Inte alls faktiskt.
För övrigt saknar jag mina vänner. Jag ser folk jag känner igen lite här och var. Jag tänker på gymnasiet när jag hade ett förhållande som höll på att ta livet av mig. Alla tårar, all alkohol, alla vänner, allt stöd och alla falska människor som inte ville annat än utnyttja. Jag tog ett djupt andetag och körde gärnet, gång på gång men det fanns alltid någon som satte käppar i hjulet för mig. Med flit. Dem gick brevid mig enbart för att se mig ramla för att sedan finnas där för att hjälpa mig upp. När jag valde en annan väg. Andra sätt att tänka på och andra saker att satsa på.. Då tappade jag vän, efter vän, efter vän. När jag inte längre föll och inte längre behövde någon som hjälpte mig upp. Då ville dom "vännerna" inte finnas där längre. Besvikelse. Jag har sedan dess tänkt tanken att äkta vänner kanske finns. Men jag har ännu inte hittat någon. Jag bodde ensam i ett halvår och det var 3-4 personer som hälsade på.. och det var 2 personer som bara tog ett var för att se hur det såg ut. Ingen stannade i mer än ett par timmar. Nu har jag bott hemma i 8 månader och 1 person har varit här. It sucks! Vänner finns inte?! Hur ska jag träffa nytt folk när jag aldrig är ute? Det är inte så att jag går ut ensam heller. Jag känner ingen med samma intressen. Jag har gett upp det mesta.
Men det finns hopp för vissa saker.
Och det finns vissa personer som gör mig till lyckligast på jorden.
Även om det bara handlar om några ord i ett sms.
Tro mig.
När ni tror att t ex ett sms är onödigt eller inte det minsta märkvärdigt.
Så kan det göra någons värld till ett paradis.
Det fanns en tid då, det finns en tid nu och det finns tid om vi blickar frammåt.
Ska vi göra framtiden annorlunda?
Vacker och till våran?
Kommentarer
Trackback
