Sara

Jag vet inte ut och in längre.
Rätt och fel.
Jag har inte en aning.
En viss person har vänt på min värld. Han har gått sin egen väg, en väg som inte är i närheten av min. Han är så långt bort så jag inte ens kan se han. Men varför kan jag inte släppa taget när han har gjort det för längesen?
Det är såå orättvist.
Vi skulle på hockey idag. Men så blir det inte.
Jag har kommit på att jag kommer bara sitta där och deppa. Titta på dig. Inte på matchen.
Men ännu värre. Vad ska jag göra istället? Sitta hemma och stirra i väggen och hata mig själv? Aldrig!
Promenad kanske? Nej för då kommer jag tänka aldeles för mycket!
Ååh den som räddar min dag, den är värd mer än guld.
I dont know where to go.
Det känns tomt och ensamt.
Det är så konstigt, hela situationen.
Det är lätt att vara etterklok.
Det är lätt att säga bli aldrig kär!
Men hur fan gör man när man blir kär i fel person?
Vad gör man när man vet exakt hur man ska göra, exakt hur man vill att allt ska va. Men det går inte att få grepp om något.
För man kan inte ändra folks tankar och känslor.
Allt har sin gång.
Allt har sin tid.
Men jag har då motvind heeela tiden. Jag tar mig alltid frammåt, ett steg i taget. Men jag har varken tålamod eller ork att kämpa ensam.