Tjooohej
Har varit konstat trött väldigt läänge nu. Under 2 veckor så har jag gått och trott varje dag att jag är på väg att bli sjuk.. Hoppas inte! Precis nu när jag kommit igång någorlunda med träningen.
Meen vad händer då?
Jo jag har varit deppig över utbildningen. Inte min grej att sitta i skolbänken! Men jag tror jag har dragit mig själv på rätt spår igen. Om jag bara klarar den här skiten så har jag ju garanterat ett jobb och dessutom men gaaanska bra pengar ;D Så håll ut! Håååll ut!
Men jag saknar mina gamla jobb, där det fanns folk i min egen ålder. Folk att umgås med, prata med. Folk som kan relatera. Mina dagar spenderar jag hemma i soffan och i skolan så är jag ju yngst. Höga krav på lilla mig.
Vet inte vart jag ska börja riktigt. Men gymmet är min räddande hand. Där känner jag mig trygg.
Och det är väl bra det :) 
det här var banne mig en lycklig tjej. Utan krav och tankar. Jag älskar att kunna gå i klänning och tygskor. Nu finns det inte många andra alternativ än kavaj, skjortor, klänningar och fina skor.
Maybe thats the thing..
no one
Det är så mycket ni inte vet
Att jag blivit mobbad som liten, för glasögon, för röda kinder. Att jag är rädd för åska. Att jag alltid har det rent och ordning på mina saker. Att jag älskar pengar. Att jag bara har älskat en gång och det var på riktigt. Att jag inte har någon äkta vän. Att jag har haft en bästa vän, en! och hon är borta. Att jag älskar språk. Att jag önskar jag vore vältränad. Att jag är mörkrädd. Att jag tycker alla människor är snygga och underbara, alla har något fint att ge. Jag hatar att vara ensam hemma. Jag älskar varm choklad och höst. Jag älskar tropisk värme och vita stränder. Jag är avundsjuk på alla som har små fina barn. Jag flyttade hem för att jag hatade att bo själv. En gäst på 6 månader, no fun at all. Mitt mål är att köpa hus utomlands när jag har fått ett riktigt jobb. Jag älskar att städa och tvätta. Jag älskar att pyssla om andra. Jag är sämst på att laga mat och baka.
Det är så mycket ni inte vet.
kaos
Men vad händer då?
Det kan man fråga sig.
Vännerna är längre bort än någonsin, jag kan inte riktigt kalla er för vänner längre. Vi känner ju inte varandra.. Det smids planer och sedan är det jag som sitter ensam hemma igen och ni är ute på äventyr med era vänner. Jag är trött på det.
Ni firar gemensamma vänners födelsedagar, jag är inte ens bjuden? Jag orkar inte! Jag är inte arg, inte ledsen. Men jag känner att jag inte har något kvar här. Jag vill packa ner mina saker i lådor och byta adress. För det finns inte någon som får mig glad här längre.
För övrigt så är det här en jätte bra timing med skolan. För där passar jag inte heller in tydligen. Alla andras önskemål går bra, men inte mina.
Det är inte sorg hos mig, men det är en tyngd i kroppen som inte går att få bort.
Jag behöver sätta mig ner och tänka ut vad jag vill göra, men det finns ingen motivation till det. Inte nu.
Tänk så underbart det vore att få vila i någons famn, få le sådär så att hela kroppen ler samtidigt. Få känna sig uppskattad och omtyckt. Men det kommer inte ske. Aldrig igen tror jag. För jag släpper ingen nära inpå längre. I 3år har jag vandrat själv. 3 år
