Soon another day
Idag har varit en bra dag.
Jag har bara varit hemma och gjort ingenting. Bara vilat, tagit det lugnt och fått vara för mig själv. Ensamtid. Det är viktigt för mig.
Jag vaknade vid 8 och skulle dra iväg och träna. "Fan, jag har ju ingen bil?!" tänkte jag. Men jag var duktig och tog mig en promenad till gymmet istället. Jag tränade inte så länge men träningsvärken efter igår var för brutal. När jag kom hem så tvättade jag lite sängkläder, åt lunch och gick på hundpromenad. Sedan somnade jag med katten i soffan i ca 2 timmar och sen var det helt plötsligt dags för hundpromenad igen.
Efter den så drog mamma och jag iväg till uppsala och kollade på golv och kom hem med en jäkla massa! Så nu är det klart! :)
När jag kom hem igen så började tankarna snurra..När någonting är bra, varför kan det inte förbli så?
Jag har kärat ner mig. Totalt. Jag tänker på ALLT. Jag är rädd att bli lämnad ensam, rädd att bli ratad, rädd att bli lämnad för någon annan, rädd att bli sårad och rädd för att förlora någon som har givit mitt hjärta liv igen. Finns det någon bot mot all denna rädsla?
Jag tänker på första gången vi sågs och jag blir helt förstörd inombords. Så lycklig som jag var då, det är det bästa någonsin! Du har satt ribban högt och ingen annan kommer någonsin får mig att må som du. Det är dom här känslorna jag har tagit avstånd ifrån under flera år och nu förstår jag varför.
En vän frågade hur jag känner och hur jag mår. Jag sa att jag är rädd att förlora, han svarade "Klart, det är man väl alltid? Det är ju en oundviklig risk man måste ta, en risk som faktiskt är värd att ta?"
Det är sant.
Men jag är kär. Är detta tankar som kommer med på köpet? Är det tankar som bara jag har? Att jag är rädd att förlora någon som hjärtat slår ett extra slag för?
Jag har bara varit hemma och gjort ingenting. Bara vilat, tagit det lugnt och fått vara för mig själv. Ensamtid. Det är viktigt för mig.
Jag vaknade vid 8 och skulle dra iväg och träna. "Fan, jag har ju ingen bil?!" tänkte jag. Men jag var duktig och tog mig en promenad till gymmet istället. Jag tränade inte så länge men träningsvärken efter igår var för brutal. När jag kom hem så tvättade jag lite sängkläder, åt lunch och gick på hundpromenad. Sedan somnade jag med katten i soffan i ca 2 timmar och sen var det helt plötsligt dags för hundpromenad igen.
Efter den så drog mamma och jag iväg till uppsala och kollade på golv och kom hem med en jäkla massa! Så nu är det klart! :)
När jag kom hem igen så började tankarna snurra..När någonting är bra, varför kan det inte förbli så?
Jag har kärat ner mig. Totalt. Jag tänker på ALLT. Jag är rädd att bli lämnad ensam, rädd att bli ratad, rädd att bli lämnad för någon annan, rädd att bli sårad och rädd för att förlora någon som har givit mitt hjärta liv igen. Finns det någon bot mot all denna rädsla?
Jag tänker på första gången vi sågs och jag blir helt förstörd inombords. Så lycklig som jag var då, det är det bästa någonsin! Du har satt ribban högt och ingen annan kommer någonsin får mig att må som du. Det är dom här känslorna jag har tagit avstånd ifrån under flera år och nu förstår jag varför.
En vän frågade hur jag känner och hur jag mår. Jag sa att jag är rädd att förlora, han svarade "Klart, det är man väl alltid? Det är ju en oundviklig risk man måste ta, en risk som faktiskt är värd att ta?"
Det är sant.
Men jag är kär. Är detta tankar som kommer med på köpet? Är det tankar som bara jag har? Att jag är rädd att förlora någon som hjärtat slår ett extra slag för?
Kommentarer
Trackback
