Sara

Jag borde inte skriva när jag mår så här. Men kan man inte ringa någon, eller skriva till någon så måste jag göra något annat. Detta är också en jobbig del, även fast tidskillnaden är 6 timmar så är det väldigt svårt. När jag slutar jobba så ligger ni och sover.

Och inte är det någon som har sagt att detta ska vara enkelt. Men jag undrar, varför det alltid är jag som stöter på problem åt vilket håll jag än vänder mig. Jag blir frustrerad inombords på att alla val jag gör, är fel val. Jag är en positiv person som älskar livet men när det hela tiden sätts käppar i hjulet så orkar jag inte mer. Att falla är väl ingen stor grej, men att hela tiden resa sig, utan hjälpande händer och att sedan falla igen innan alla sår är läkta. Det är det som är det jobbiga. Att vilja välja den enkla vägen och ligga kvar, ge upp. Eller att med tårar i ögonen resa sig och försöka stå där och se glad ut. Inte våga röra sig för att jag är rädd att nästa käpp ska sättas i hjulet och jag är rädd för att inte kunna ställa mig upp nästa gång.

Jag är så envis, har så stor vilja och stort hjärta. Jag vill det här, det är därför jag är här.

 

Dom senaste dagarna, den senaste veckan har jag haft energi. Tack vare er där hemma och tack vare min förmåga att ställa in mig på ett mål och kämpa mig fram.

Jag har tränat, ändrat mina matvanor, skrattat och mått helt okej.

Jag har sagt till mig själv att planera in saker, sikta frammåt. Jag har en planerad weekend i september och jag har planerat att ta kurser i oktober. Jag berättade detta för familjen, mer för att dom ska veta när dom ska ge mig ledigt, men också en liten peak då det är dom som måste betala kursen.

 

Idag efter att jag hämtade barnen så fick den ena tjejen feber från ingenstans. 39 grader. Och jag kände sedan i morse att jag hade lite lite lite ont i halsen. Men när hon blev sämre så kände jag att jag själv blev sämre och sämre. Och nu har jag feber och har halstabletterna bredvid mig i sängen. Bra. Kul, verkligen.

 

I alla fall. För att undvika problem (processen att byta boende..) så har jag bestämt mig för att se bra saker. Jag kan äta nyttigt, träna och komma hem i bra skick. Som en lång hälsoresa. Inte för att det var vad jag hade tänkt mig. Men träning får mig att må bra så varför inte satsa på det,  tänkte jag.

Så idag när jag kände febern komma så blev jag lite ledsen att jag måste vila och börja om från början med träningen.

 

Men istället för att gå undan direkt och vila direkt när jag slutade så tänkte jag att jag kan passa på att prata med mamman när ungarna var ute ur huset. Och jag har varit på så bra humör på sista tiden och kände mig stark nog att berätta om mina planer. Och hon tog upp det här med att jag måste ta mitt körkort här och fixar jag inte allt inom 2 veckor så tar dom bort mig från försäkringen och dom kommer inte låta mig köra deras bilar. Inte hämta barn, inte lämna barn, inte åka till affären och inte heller åka för att träffa vänner.

Bor man mitt ute i ingenstans så måste jag ha bil.. tas detta bort från mig så går jag och gräver ner mig.

Så ynklig som jag är, med saknad av nära och kära så brast det. Allt jag kunde se var hur allt rasade. Mina kurser, min weekendresa.. mitt liv här ute.

Så än en gång, käppen i hjulet. Visst kan jag klara det där körkortet. Men vetskapen av att om jag inte fixar provet så ryker mitt tillstånd att få köra. Och det är för mycket press för mig.

Jag kanske ska misslyckas så jag får komma härifrån.

Bitter tjej. Ledsen tjej. Som inte alls klarar av press i den här situationen. 

Torka tårar, ta värktabletter och krypa ner i sängen. 

Varför kan jag inte få lite medvind, bara någon gång?

Jag har varit på gränsen flera gånger, men nu är det mer än nära.