Sara

Seriöst så börjar jag undra om jag lider av någonting.

Mitt humör och mina känslor lever rövare i någon jävla bergochdalbana och jag blir helt förvirrad själv.

De senaste veckorna har jag mått hur bra som helst. Ja, fram till i går egentligen.

I torsdags så tatuerade jag mig och fick umgås med en vän jag inte träffat på länge! Helt jävla underbar dag.

När jag vaknade igår började jag känna av "övergången". Jag vaknade och såg att bläcket i huden var kvar och jag dansade en liten lyckodans.

Några minuter senare var allt borta.

Bitter. Ledsen. Ensam. Känslan av att bara krypa ner i sängen.

Det var väl det jag gjorde också. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen. Men det blev bara värre och värre och värre. Jag ställde in min resa till Stockholm för att fira en vän, inte kan jag vara på kalasfirande och må så dåligt.

Sedan blev det ännu lite värre. Jag känner mig ensam, övergiven och blir nästan arg på alla som har förhållanden. Det tär på mig att vilja någonting så mycket, men att inte kunna göra någonting åt det. "det kommer", säger alla. Om 30 år då eller?! Jag blir frustrerad. Ledsen. Besviken på mig själv. Det måste vara mig det är fel på tänker jag.

 

Nu har jag suttit en hel dag i soffan och det kliar under huden för att jag är så rastlös. Men samtidigt så ledsen. Och jag har gett upp hoppet om allt. Jag har varit så oerhört taggad inför min resa till USA. Men nu när jag mår så här så finns det bara en röst inom mig som säger att jag inte kommer klara av det.

 

Vad är det för jävla skit jag lider av?

Frustration, depresion? Jag är ju inte direkt ledsen så att tårarna rinner. Men jag känner mig tom inombords.

 

Idag har varit en lååång dag och jag är såå trött.

Klockan 8 var jag uppe och ringde och skällde på CSN för att sedan åka och ta ut pengar. Hem och äta frukost och sminka mig. Sedan kom Sanne och vi tog en kopp kaffe..

Efter det så hoppade vi in i bilen och for iväg till Upplands Väsby!

Tatueringstime!!

Ett par timmar senare var vi i bilen igen och stannade till vid Kista för lite mat. Pannkakor med sylt och grädde, slå det ni! Riktigt gott var det.

Vid halv 5 var jag hemma igen och tröttare än någonsin men jag kan inte sitta och när jag ligger så blir det bara fel.. men ska man vara fin så får man lida pin!

I morgon är det dags för ytterligare en lång dag i Stockholm. Undrar hur tusan jag ska få på mig kläder..

 

En månad sedan sist.. Och förra inlägget var ganska ostabilt.

Jag mådde apa då och även de närmsta veckorna efter det inlägget.

Operationstiden fick jag ändrad till den 17 december. Och det var ett helvete. Jag såg ut som att jag hade blivit misshandlad och jag kunde inte äta. Jag levde på värktabletter och sov mest hela tiden.

Efter två veckor började jag se bättre ut i ansiktet men då hade jag gått ner så mycket i vikt att det fick mig att må dåligt i stället.

3 veckor efter operationen hade aptiten kommit tillbaka och jag blev bara piggare och piggare.

Nu är aptiten som den ska vara men jag har det tufft att komma tillbaka till träningen, men jag jobbar på det.! Jag håller även på att försöka komma igen med dom kilon som försvann ifrån mig.

 

Men.. jag har varit väldigt velig och osäker på saker och ting. Med alla kostnader som jag har haft dom senaste månaderna så har det försvunnit 30-40 tusen och när inga pengar kommer in varje månad så har paniken vuxit.

Men nu har jag strukturerat upp allt.

Jag har fått ett jobb.

Jag ska försöka ta mig i kragen och fixa det sista i skolan.

I juni åker jag till USA och är borta ett år.

 

KABOOOM

Där släppte jag bomben.

Ett år kommer jag vara borta och anledninen till detta är att jag vill bli grym på engelska och växa som person.