Seriöst..
Mitt humör och mina känslor lever rövare i någon jävla bergochdalbana och jag blir helt förvirrad själv.
De senaste veckorna har jag mått hur bra som helst. Ja, fram till i går egentligen.
I torsdags så tatuerade jag mig och fick umgås med en vän jag inte träffat på länge! Helt jävla underbar dag.
När jag vaknade igår började jag känna av "övergången". Jag vaknade och såg att bläcket i huden var kvar och jag dansade en liten lyckodans.
Några minuter senare var allt borta.
Bitter. Ledsen. Ensam. Känslan av att bara krypa ner i sängen.
Det var väl det jag gjorde också. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen. Men det blev bara värre och värre och värre. Jag ställde in min resa till Stockholm för att fira en vän, inte kan jag vara på kalasfirande och må så dåligt.
Sedan blev det ännu lite värre. Jag känner mig ensam, övergiven och blir nästan arg på alla som har förhållanden. Det tär på mig att vilja någonting så mycket, men att inte kunna göra någonting åt det. "det kommer", säger alla. Om 30 år då eller?! Jag blir frustrerad. Ledsen. Besviken på mig själv. Det måste vara mig det är fel på tänker jag.
Nu har jag suttit en hel dag i soffan och det kliar under huden för att jag är så rastlös. Men samtidigt så ledsen. Och jag har gett upp hoppet om allt. Jag har varit så oerhört taggad inför min resa till USA. Men nu när jag mår så här så finns det bara en röst inom mig som säger att jag inte kommer klara av det.
Vad är det för jävla skit jag lider av?
Frustration, depresion? Jag är ju inte direkt ledsen så att tårarna rinner. Men jag känner mig tom inombords.
Kommentarer
Trackback
