Sara

Känslan av att vilja lämna huset så fort jag har möjlighet. Konstant barnskrik som gör att mina öron värker varje sekund, varje minut. När jag väl hittat något att göra, gå på en promenad eller ta bilen någonstans. Till ett café eller en butik. Så vill jag inte tillbaka.

Många jag möter föreslår att jag byter. Ni vet. Byter familj. Hem. Börjar om.

Min närmaste kontaktperson säger att jag är deprimerad. Hon undrar om jag behöver träffa en läkare. Så är inte fallet. Jag är inte deprimerad. Jag är besviken. Utmattad. Snart utbränd.

Jag tog kontakt med en annan kontaktperson på andra sidan landet.

Hon sa att jag måste härifrån. "Livet är för kort för att vara så upprörd/ledsen", det är vad hon sa. Jag har inte ork att ta tag i det. Just nu känner jag att jag bara vill bita ihop och få allt överstökat. Men jag vet inte om jag klarar det i över 10 månader till.

 

Jag gick ut en stund i alla fall. Solen tittade fram så jag beslöt mig för att ta en bok och lägga mig i en solstol. Det var sjukt kallt när solen gick i moln så jag frös och svettades om vartannat. Men jag drog mig för att åka tillbaka.

Men nu är jag hemma. Med en bamse stor kaffe och låst dörr så gissar jag att det blir en eftermiddag med film i sängen. Kanske en promenad senare.. den som lever får se!