Sara

Jag har överlevt operationen. Jag mår bättre än någonsin. Jag har världens bästa pokjvän. Världens bästa vänner. Jag njuter av livet. Jag njuter av varje sekund. Jag lever det liv jag vill leva. Jag har hittat mig själv. Jag har hittat min plats.

Trots att det är kämpigt med jobb, att det inte kommer in några pengar. Så finns det så otroligt mycket annat bra i mitt liv. Och det är alla bra saker som får mig att gå upp på morgonen och somna gott på kvällen.

 

Dagarna spenderar jag i en lägenhet. En lägenhet som vi fyllt med kärlek och värme. Jag söker jobb. Jag lever min dröm. Och det är väl så mitt liv ser ut :)

 

Och en sak måste jag säga, tack ALLA för ert enormt stora stöd genom allt den senaste tiden. Stödet som fick mig att göra rätt val att åka hem till Sverige, stödet under min operation och stödet i det här med att vara arbetslös. För första gången känner jag att det finns väldigt många där ute som tror på mig. Som nästan tror mer på mig än vad jag själv gör.

Tack, åter igen. Tack.

 

 

Nä, deppig är jag absolut inte. Men jag känner hur någonting inom mig börjar bli spänt och frustrerat.

Det är något fel med mitt bett eller käkar efter operationen. Dom varnade för det men jag hoppades på att inte märka något.. sedan har den här smärtan ingen plan på att lämna mig.

Så ja, efter nästan två veckor av smärta så kanske ni förstår att jag börjar bli lite.. bitter?

Sedan känns det inte bättre av att räkningarna fortsätter rulla in, men det är inte en krona som kommer in. Jag börjar känna en stress, panik, över det här med jobb.

Jag försöker sälja saker men det är svårt och drar det inte pengar så är det inte mer än 20kr här och 20kr där. Det räcker varken till mat eller räkningar.

Så.. ja, det här är anledningarna till mitt humör.

Drömmen vore ju helt enkelt att ha ett jobb att gå till, få mina pengar, mysa med min älskling, vara smmärtfri och få vara spralliga och glada Sara igen.

Men det kanske kommer. En vacker dag. 

Men jag vill verkligen att den dagen ska vara nu, snart. Helst i morgon.

 

 

Det har gått lite drygt en vecka nu och smärtan håller i sig. Jag testade att gå över till Alvedon men det fick jag ångra. Så jag är tillbaka på Treo comp (ungefär samma som citidon). Jag sover halva dagarna och glädjen finns inte riktigt där. Men jag hoppas det är över snart. Snart. 

För jag behöver ta tag i jobb. Det är så många vänner jag inte hunnit träffa sedan jag kom hem.. Det är så mycket i tankarna så det kommer rinna över snart. 

Jag har mått piss, ärligt talat och nu har det gått så långt att jag inte klarar av att sitta stilla längre. 

I måndags efter operationen så rann tårarna av den "lilla" smärta jag hade. I går så grät jag av smärtan samt mitt illamående som till slut fick mig att hänga över toaletten. Hemskt. 

Det ser ut som jag har en tennisboll under huden men över lag så mår jag bra! Förutom en allergisk reaktion över hela kroppen efter värktabletterna. Typiskt. 

Men vet ni? Jag kan härmed kalla mig flickvän och världens finaste man skickade blommor till mig! Hur underbar är han inte?!

Det har nog givit mig lite extra energi :)

Från i måndags efter operationen..

Och så här svullen var jag i morse..

Finaste blommorna jag har sett!

Jag vet att ni är några som fortfarande tittar in.

Jag har varit hemma i ca 1,5 vecka nu. Och jag mår bättre än någonsin.

Jag satte mig precis och ändrade headern (designen.. vad ni nu vill kalla det..) i all hast.

 

Den största förändringen jag känner är i mig själv. Starkare, klokare, lugnare och mer kär i livet. Jag är så otroligt glad att jag gjorde denna resa, jag längtar dock tillbaka och det är jobbigt att se och följa alla mina vänner som fortfarande befinner sig i på andra sidan Atlanten. Men jag trivs här hemma. Stressen är som bortblåst och jag känner ett lugn som jag aldrig har kännt förut.

 

Resväskorna är precis undanställda, alla kläder får inte plats i garderoben och jag har träffat någon som lyser upp mina dagar. Jag längtar varje dag efter att få sätta mig på ett flygplan igen, jag söker jobb, jag ska börja träna. Men det värsta.. det är dags för operation igen på måndag. Det var mindre än ett år sedan sist. Men äntligen har jag fått svar på varför jag har så ont i käken.

Så det blir operation på måndag, sängläge i minst en vecka och jag vet inte hur många tusenlappar fattigare 10, 20? Men det är värt det så länge jag slipper ha ont.

För att ha en käkled som inte fungerar är smärta på hög nivå.

 

Men nu vet ni att jag lever och att bloggen kommer fortsättas uppdateras!