Sara

Jag vet inte vart jag ska börja.

Det känns som jag har växt minst 10 cm.

Av stolthet, styrka och mod.

Jag valde att göra den här resan för att växa som person, bli bra på ett språk, skapa minnen för livet och träffa nya människor. Från att gå till en tjej som varit så blyg så hon knappt vågat säga sitt namn, till att stå med en flygbiljett i handen och resa över Atlanten. Det är stort. I alla fall för mig. Och att ensam hantera alla problem och ta sig över hinder, det är nog den störta bedriften. 

Jag förlorade många vänner på vägen men jag har vunnit så mycket mer under min korta tid. Jag har stärkt mitt band till dom få vänner jag har kvar och banden till min familj är ännu starkare än innan. Många andra gråter av hemlängtan, men jag gråter av tanken på hur mycket jag älskar er där hemma. Och det är kärlek, ren kärlek. Tårarna rinner, men det är lyckotårar! Jag är så otroligt glad att jag har det stöd som ni ger mig. Och det är med ett leende på läpparna som jag känner att med er hjälp så kan jag göra vad jag vill. Exakt vad jag vill. Och det är tack vare er som jag nu kan gå med rak rygg och känna mig stolt. Stolt över mig själv. 

Jag kommer aldrig kunna tacka er nog.

Det känns dock som att jag fortfarande är i Sverige. Att kunna prata med er varje dag, ha telefonen i fickan och prata i headset med er där hemma. Hur gjorde man utan internet? Utan Skype och Facebook? Kom inte och säg att det var bättre förr. Jag är lycklig nu. Hörde ni det? Jag är lycklig. Det känns som ett helt berg har lyfts från mina axlar, och jag vet att jag inte ska ta ut för mycket i förtid för mycket kan fortfarande hända. 

 

Jag sov inte mycket i natt. Klockan 22 i går kväll blev jag väckt av att det knackade på dörren. Jag fick information om att jag skulle upp och jobba klockan 7 idag, bra framförhållning. Jag försökte somna om men istället började jag hosta, och hosta. Jag tog en halstablett men det hjälpte inte så jag började rota igenom medicinen jag har kvar från sist jag var sjuk. Jag tog hostmedicin mot rethosta och kröp ner i sängen, och det blev värre. Så irriterande. Jag kände bara att jag måste få sova.. så ja, jag gick upp och tog en annan hostmedicin. Och jag vet att man inte ska blanda mediciner men jag var såå irriterad och behövde sova. Och minst sagt, jag somnade på några sekunder! 

När jag vaknade i morse så hade barnen den hemskaste morgonen någonsin. Alla vaknade på fel sida och det var inte annat än gråt och skrik. En unge vägrade något och en annan vägrade något annat. Hysteriskt.

Jag hade lite planer på att åka till banken, affären och postkontoret. Men inget blev av. Jag tog mig en pannkaksfrukost och kollade på tv, för första gången sedan jag kom hit!!

Sedan tog jag beslutet. Beslutet att gå vidare från detta.

Jag torkade några tårar och bet ihop. 

Hämtade barn som var på något bättre humör.

Sedan hade jag bara tjejerna att ta hand om resten av dagen. Helt okej. Dom fick följa med till apoteket och till Walmart. Och dom gjorde självklart utmärkt bra ifrån sig!

Väl hemma så blev det pizza. Igen. 5e dagen i rad. Jag åt bara en bit och sedan åt jag några av mina hemmagjorda köttbullar. Matlusten har inte varit så bra idag.

 

Men det viktigaste.

Jag klarade mötet utmärkt. Inga tårar, inga spyor och jag var lugn. Det gick miljoner gånger bättre än vad jag trott. 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

Klarar jag detta, då klarar jag allt!

Men inte utan er där hemma. 

Jag kommer aldrig kunna förklara eller visa hur mycket ni betyder för mig.

Tack. Återigen, tack!